Gud håller på att göra något nytt i vår tid. Bland kristna på många olika håll i världen stärks visionen om att dansen har en viktig roll och uppgift i församlingen och i gudstjänsten. Nu gäller det för oss att möta kallelsen och utmaningen! Om detta undervisade Rod West vid KDGS' danshelg i Örebro.

I Predikaren står det att allting under himlen har sin tid - dansa har sin tid, och sörja har sin tid. Nu är det tid att dansa!

Ända till ganska nyligen har dansen inte ansetts ha någon viktig roll i kyrkans liv. På Bibelns tid var dansen ett viktigt kulturellt uttryck som förekom i samband med högtider av olika slag, och när det var något som skulle firas - vid bröllop och andra fester. Men det finns inga beskrivningar av dans som en del av en föreskriven ritual. Varken den judiska eller den kristna traditionen ger några tydliga eller enkla riktlinjer som säger hur vi ska göra. För att dansen ska bli en naurlig del i församlingslivet behöver Gud göra något helt nytt.

Det är förstås ingenting nytt att man kan dansa för att uttrycka glädje eller tillbedjan - det nya är att dans och rörelse i alla dess olika former får en själklar plats i kyrkans liv. Betyder det här att kyrkan missat något viktigt eller gjort fel som inte gett rum för dansen tidigare? I stället för att gräma oss över att det tagit så lång tid för den kristna kyrkan att upptäcka det här, kan vi gjädja oss över att vi lever i en tid när Anden rör sig i den här riktningen och att vi får vara en del av den rörelsen. Det som Gud erbjuder oss skulle jag vilja kalla för en "välsignelsernas fest". Som Kristi kropp har han gett oss alla tänkbara välsignelser, och vi är inbjudna till festen.

I 1 Kor 12 talar Paulus om olika andliga gåvor och hur de fungerar, och han säger att "Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt". I vers 7 säger Paulus också att "hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta".

Jag tror att det är vi som lever nu, som fått uppgiften att integrera dansen i kyrkans hela liv, både i gudstjänstritualer och liturgi och i andra sammanhang - det handlar om ett nytt sätt att se på gudstjänst och tillbedjan. Jag tror det därför att profeterna har talat om det här; Kristus bygger upp det och Anden leder skeendet.

I Jeremia 31:13 står det: "Då skall flickorna dansa i glädje, ynglingar och gamla fröjdas. Deras sorg skall jag vända i jubel, jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan." I Psaltaren 30:12 skriver David: "Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i gjädje. Därför skall jag sjunga ditt lov och aldrig tystna."

Jesus bygger in dansen i sin kyrka!

Det vi är tänkta att vara, som enskilda individer och som en kropp, är Herrens tempel. Alla är vi lemmar i Kristi kropp - Hans kyrka. Inte "kyrkan" som något allmänt begrepp, utan Hans kyrka. När Petrus i Matt 16:18 bekänt att Jesus är Messias, den levande Gudens son, sade Jesus: "På den klippan skall jag bygga min församling". I Efesierbrevet 2:19-23 står det att "genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud." Vi ser allt det här nya ske därför att Jesus fortfarande håller på med det här byggnadsprojektet. Vi ser hur dansen gradvis börjar bli accepterad och inkluderad i församlingslivet därför att Jesus håller på att bygga in den i sin kyrka!

Den heliga Anden har i alla tider varit verksam för att göra Gud tydlig för sina trogna och lydiga tjänare. Det gäller också dansen i gudstjänsten. Nu håller Anden på att göra bruden (kyrkan) redo för att möta brudgummen (Jesus Kristus). Kristus bygger in dans och rörelse i sin församling, och Anden leder projektet!

Anden visar också Guds vilja i den här processen för många olika människor. När mogna kristna får den här visionen och den bekräftas i en gemenskap av många andra troende, inte bara en gång utan många gånger, kan vi lita på att det faktiskt är Guds vilja som uppenbaras. I många länder där ICDF-grupper bildats, och som jag har besökt eller haft kontakt med, visar det sig att samma budskap kommer till uttryck högt och tydligt.

En speciell uppgift ligger framför oss som vill dansa och röra oss - en uppgift som vi fått av Gud och som ska utföras på det sätt som Gud vill. Men först måste vi ha klart för oss att vi alla har en och samma kallelse, och inte olika kallelser. Paulus kallar den här gemensamma kallelsen för "försoningens tjänst".

Även om vi kanske bidrar till den här tjänsten på olika sätt, är det viktigt att förstå att vi tillhör ett team och är delar av en kropp som strävar mot samma mål, ledda av den heliga Anden.

Det finns en skillnad mellan vad Gud kallar oss att vara och vad han kallar oss att göra. I Bibeln kan vi hitta många exempel på vad vi är kallade att vara: lärjungar, Jesu efterföljare, heliga, salt och ljus. Det här är sådant som har att göra med vår person, vårt vittnesbörd och vår relation till Gud. Samtidigt finns det en mängd olika uppgifter som vi kan vara kallade att utföra, och olika gåvor och smörjelser som följer med respektive kallelse.

Viktigast: att leva nära Gud

Det är viktigt att inse den här skillnaden, för vi måste komma ihåg vad vi är kallade att vara samtidigt som vi strävar efter att vara lydiga i fråga om det som Gud kallat oss att göra. Vi är inte kallade till att vara dansare. Vi kan möjligen vara kallade att dansa i vissa sammanhang, men vi är inte kallade att vara dansare. Kom också ihåg att det är Gud som kallar, och han kan kalla vem han vill och när han vill.

Den ojämförligt viktigaste kallelsen vi har är att leva nära Gud och ha en innerlig relation till honom.

När man talar om Guds kallelse kommer också frågan om talang upp. Har talangen någon betydelse för att Gud ska kunna förverkliga sina syften? I 2 Mosebok 35:10 läser vi om hur Mose återger Herrens befallningar om hur tabernaklet ska byggas, och det står: "Var och en av er som har konstskicklighetens gåva skall komma och tillverka allt det som Herren har befallt." Det behövs skickliga personer för att utföra Guds verk, men det är bara de som dessutom är lydiga och har en rätt inställning i hjärtat, som är lämpade.

Gud vill resa upp dansare på ledande positioner i våra församlingar. När jag talar om ledarpositioner behöver det inte vara detsamma som maktpositioner. Dansare kan leda Guds folk i tillbedjan på samma sätt som musikerna ledde Israels folk i striderna. De gick i täten ute vid fronten, men de hade inte befälet över armén.

Som lemmar i Kristi kropp, som sysslar med dans, har vi alltså en stor och underbar uppgift framför oss. Gud har gett oss uppgiften, och han bereder själv vägen. Vi kan hamna i viktiga och ledande positioner, men vi måste hela tiden arbeta i ödmjukhet sida vid sida med andra i gemensamt ansvar för en gemensam kallelse. Även om vi inte lyckas få med alla i dansen på en gång, så kan vi åtminstone öppna en dörr för den heliga Anden genom att försöka få församlingsledningen och inte minst de som arbetar med gudstjänsten - musiker, dansare, olika slags konstutövare - att samarbeta och fungera bra tillsammans. På det sättet ger vi också våra medkristna en liten försmak av den "välsignelsens fest" som vår himmelske Fader har förberett för oss alla.

Rod West
(Översättning: Ulla-Stina Rask)

Rod West, koordinator från ICDF:s (International Chrisitan Dance Fellowship) huvudkontor i Sydney besökte Sverige och KDGS sommaren 2001.
Ur Reflexer nr. 21, november 2001.