Frukta inte, Sion,
låt ej modet falla.
Herren, din Gud, bor i dig,
En hjälte som kan frälsa.
Han gläder sig över dig med lust,
Han tiger stilla i sin kärlek,
Han "snurrar" sig runt, i jubel över dig.
Sef. 3:16-17

Orden handlar om hur Gud återupprättar Jerusalem, om hur han upprättar ett folk, enskilda personer - dig och mig. Gud gläder sig med lust. Han tiger stilla, stum av kärlek och förundran. Han brister ut i jubel, snurrar sig runt och dansar av hjärtats lust. Gud sjunger lovsång! Herren ser på Jerusalem och hans hjärta är fyllt av kärlek. Han ser på sitt folk, han ser dig och mig och hans hjärta bubblar över... det verkar som att han älskar så mycket att han inte kan sitta still.

Du kanske känner igen känslan, hur det är när hjärtat fylls av kärlek, glädjen kommer strömmande och du vill ta hela världen i famn. Då är det svårt att sitta still. Då vill hela kroppen vara med och uttrycka sin glädje.

Lovsång, både den vi själva sjunger och den någon annan uttrycker, kan väcka många olika slags känslor hos oss. Det kan vara positiva och negativa känslor. Då kan det vara gott att veta att lovsång inte är beroende av vad vi känner eller upplever just nu. Grunden för vår lovsång är att Han som ÄR ser på oss med all sin kärlek! Då kan vi vända oss om, se på honom och ge honom vår hyllning. När du och jag ÄR inför hans ansikte, kan mycket hända. Kanske fylls vi av en djup förundran och bävan och kan inte göra någonting - annat än att "tiga stilla i kärlek". Någon vill kanske böja sig djupt ned i ödmjukhet och tillbedjan. Någon annan sträcker omedvetet på ryggen, fäster blicken stadigt på Jesus och står fast i honom. En tredje sträcker upp sina händer i tacksamhet  eller för att ge ära till vår Kung. Åter någon annan tar några försiktiga steg fram och tillbaka, klappar takten till musiken och hittar snart vägen i en snurr av gjädje.

I våra vanliga bibelöversättningar är vi vana att läsa "han fröjdas över dig med jubel". Så varför då allt tal om att "snurra"? Det hebreiska ordet som står här kan uttrycka flera dimensioner. Det rymmer såväl betydelsen att fröjdas, jubla, som att snurra sig runt. Så är det med de flesta hebreiska ord som översätts med lovsång, tack, pris, ära, spela, sjunga, dansa osv. De har i allmänhet det gemensamt att de på en och samma gång uttrycker sång, musik och rörelse. Med andra ord kan vi säga att när vi sjunger lovsång är dessa tre delar alltid inblandade: rörelse/dans, toner/instrument, sång/ord.

Samma sak finns hos de s.k. naturfolken. Där är sång, musik och dans en integrerad helhet - människans mest genuina sätt att uttrycka sig. Ett exempel på det är det afrikanska ordet "Ngom" som är ett samlingsbegrepp för musik, fest, dans och trummor. Ytterligare ett ex. är den samiska jojken. Att skilja sång, musik och dans åt är ett sentida påfund i västvärlden. En av anledningarna till det är troligtvis att det förekom en del missbruk, både i kyrkorna och i samhället i övrigt. Tyvärr har det inneburit att man låtit blir att dansa i gudstjänsterna i västvärlden under de senaste ca. 500 åren. Istället har dansen helt och hållet flyttat ut i profana sammanhang. Samtidigt har fokus allt oftare hamnat på enskilda människor, som sångare, musiker eller dansare medan det stora flertalet har suttit stilla, lyssnat och tittat på. Här handlar det naturlightvis inte om antingen eller utan om en växelverkan mellan solister, grupper och församling, där dessa tre tillsammans bildar en enhet.

När vi nu börjar dansa allt oftare i gudstjänster handlar det inte om att införa något nytt som skall göra kyrkan roligare och locka nya människor. Det handlar egentligen inte heller om att återta ett glömt bruk i kyrkans historia. Snarare rör det sig om att vi - du och jag - behöver få blir återupprättade till att vara de personer Gud skapat oss till att vara. Vi är hans älskade barn och får leva ut det liv han gett oss med hela vår ande, själ och kropp!

När man blir återupprättad kan det ibland vara gott att få höra ord som "Frukta inte, låt ej modet falla". Man kan t.o.m. behöva höra det många gånger om och om igen. Det är som om orden behöver få vandra och fylla hela vår ande, vår själ med dess känslor, tankar, vilja och vidare ut i hela vår kropp; in i muskler, leder och minsta cell. När modet börjar falla, behöver man få möta någon som har nytt friskt mod att ge. Det kanske inte alls är så att mitt hjärta flödar över av glädje och allt jag längtar efter är att få sjunga lovsång. Att höra andra sjunga kanske bara gör ont. Det finns tillfällen i livet då vi behöver få möta "en hjälte som kan frälsa". Sådana dagar är det kanske inte heller alldeles självklart att jag vill att Gud skall "bo i mig".

I mötet med Gud har vi ibland mycket vi vill säga eller fråga om. Vi kanske har burit på outtalade känslor av skiftande slag i många år. Det tycks som om det blir allt svårare att få det ur sig. Klumpen i magen bara växer.

Tankarna kommer: "det här skulle jag aldrig kunna säga till någon". Men precis som med lovsången, så hör ord toner och rörelse ihop också när vi vill uttrycka det som är svårt. Ibland kan det vara befriande att få säga det som är svårt med hjälp av kroppen. När vi rör oss händer det något i vårt inre och Han som ser i det fördolda förstår mycket väl vad det är vi säger. En person som hade stor erfarenhet av detta var kung David. I sina psalmer utgjöt han sitt hjärta i såväl sorg som glädje. Vi kan också behöva göra det. Ett enkelt sätt kan vara att i sin egen bönestund låta händer och fötter vara med och "ge röst" åt olika behov, tankar, känslor, frågor m.m. Ett annat sätt är att vara tillsammans med några andra i ett själavårdande sammanhang och få möjlighet att upptäcka hur man kan tala och be också genom rörelse.

Så småningom, när allt blivit sagt som behövde få uttryckas, är det dags att fatta tag i "hjältens" utsträckta hand. Då är det Han som för oss in i sitt hus, där vi får leva och bo. Där är platsen för att ta emot hans kärlek och låta oss bli älskade av honom. Där möter vi Gud själv, Han som är all kärleks källa och mål. Nu är tiden inne att inbjuda honom att vara kungen i vårt hjärta och instämma med kvinnan i Höga Visan: "I vinsalen har han fört mig in och kärleken är hans banér över mig", HV 2:4. När vi så vet vem vi tillhör, kan vi stolta lyfta upp ett banér eller en flagga i Jesu namn och återta vår plats i den himmelska dansen.

P.S. Banér och flaggor tjänar som tecken, symboler. Det gör de genom att dra till sig uppmärksamhet, uppmuntra till eftertanke, vara en samlingspunkt eller visa på en gemensam tillhörighet. I lovsången används flaggor och banér för att fördjupa språket - symboliken. Vårt främsta "banér" kommer alltid att vara Jesu Kristi kors - vårt segertecken - "ty i honom är det vi lever, rör oss och är till". Apg. 17:28. D.S.

Kristina Andersson

Ur Reflexer nr. 20, mars 2001.